Dikter

I Bollstas skogar
jag vandrar kring
långt från livets
larm och stim

Där finns en tjärn
med mörkt kallt vatten
där speglar månen
sig om natten

Här vilar jag
min trötta rygg
mot trädets stam
så lugn och trygg

Och hör på fåglars
glada sång
när som solen
har sin ång

Men om man sitter
här natten lång
då kan man höra
en sorgsen sång

Från alla dem
som till botten gått
som ro i själen
aldrig fått

Och se hur deras
händer sträcker
efter hjälp
som ingen räcker

Då till sin Gud
man stilla ber
att han till dessa
själar ser

Som på tjärnens
botten liggar
och om hjälp
så ivrigt tigger

Sen tyst och stilla
jag lämnar dem
och vänder åter
till mitt hem
1988

Han kom med buss
ner till vår dal
gammal trött
och lite skral

Han satte sig
på affärens trappa
och kanske var han
någons pappa

Där tog han upp
ur sliten rock
en munspelsdosa
med utnött lock

Där satt han och spelade
året om
det kändes tomt
när han inte kom

På sommaren spelade
han upp till dans
och i hans ögon
glädjen fanns

Och vid julens tid
när flingorna singlar
han satt och spelade
med frusna fingrar

Nu är han borta
vår spelande vän
men mången tanke
vi sänder än

Till en gamle mannen
med sliten rock
och munspelsdosan
med utnött lock
1988

En liten gammal
gumma satt
och spelade  orgel
dag som natt

Hon vr nästan blind
och hörde illa
hon hande aldrig
gjort nån illa

Och hon sjöng psalmer
om vår Gud
men läste även
upp hans bud

Hon sjöng för stadsbor
och för bönder
hon sjöng för själar
som gått sönder

Av droger såsom
sprit och knark
och som av livet
fått en spark

Ja, hon sjöng för alla
som ville höra
och många lyssnade
med idelt öra

Så blev hon slagen
en sommarnatt
men dagen efter
hon åter satt

På Sergels Torg
i Stockhols stad
för att hon levde
var hon glad

Och har hon ej vandrat
till Gud sin vän
sitter hon säkert
kvar där än

I Stockhols stad
vid Sergels Torg
där hade hon
sin lilla borg
1988

Ibland han knackar
på min dörr
och vandrar då
här såsom förr

Men av oss
han inte klandras
när han i rummet
står och andas

När han här går
knarrar mitt golv
inte bara när klockan
är tolv

I mitt hem han går
omkring och stökar
han gör vad folket
kallar spökar

För här i huset
hans liv blev släckt
och hans kropp av kol
blev övertäckt

Men hans osaliga ande
den söker än
efter den man
som var hans ovän

Så en dag
när han blev vred
han kastade saker
i golvet ned

Men han skrämmer
inte oss
för han vill inte
med oss slåss

Nej, än vi trivs
med vår spöklika vän
så han får fortsätta vandra
kvar här än

Men den han söker
finns inte kvar
han till graven
vandrat har
1988

Tänk om det fanns
en värld utan krig
då kunde vi trygga gå
på livets stig

Som barn jag lärde
mig en dag
att hjälpa andra
som var svag

Så du flykting och vän
ta min hand
låt oss vara vänner
i Sveriges land

Ja tänk en värld
utan svält och strider
ja en värld där människor
inte lider
1987

En kvenne for
för å plockä bär
i bil´n hadd na
nå å förtär

På Flugtjärnshöjda
ho säärn komme
sörn över väjjen
en björn sä lomme

Ho stärnä bil´n
å såt å stirre
å i magan va ä
na söm pirre

Sä kliv ur bil´n
dä våge na int
för tänk öm björn
då sköll bli sint

En opplevelsä
ho tysche dä va
att möt´n björn
en töcken da

Men borte va lusta
te å plocka bär
å inte vellä na ha
nå te förtär

Nä nu ho vännä
him tebaka
å ho märtä nu
hu kröppen skaka

Jäg kun föschstå
att ho feck frössa
vi en töcken sörn
pa skojjen mössa
1987

I sin vita klänning
och vita skor
hon går till skolan
med far och mor

Där möter hon
kamrater små
för att sedan upp
till kyrkan gå

Där får hon höra
tal och sång
springer sen ut
med glada språng

Och tar faderns
trygga hand
och vandrar in
i sagans land

På kvällen är hon
glad och yster
den vita mössan
lånar hon av syster

På låtsas är hon
då student
fast med kunigheten
det än är klent

Och fadern känner
stolthets drag
på dotterns första
examens dag
1987

Vid båtpremiären
detta år
som troll på stranden
hon stilla står

Klädd i säck
och liten svans
hon tycker livet
är en dans

Men hennes vänner
står även här
och väntar på båten
som snart är här

Så ankrar den
vid staden vår
och alla nu
till parken går

Och här får trollen
äta glass
som delas ut
i stora lass

Sen går så trollet
hem till far
som henne ut i
famnen tar
1987

O, Sri Lanka
mina drömmars vackra ö
du håller sakta
på att dö

Dina sjöar,
skogar, berg
har snart mistat
all sin färg

Och över varje
stad och by
flygplan sina
bomber spy

Och allt ditt folk
som här får lida
för att två raser
måste strida

Varför kan ej
dessa vandra
snällt och fredligt
med varandra

och mina vänner
som bor här
snart ett minne
blott de är

Ja Sri lanka
min kära ö
du håller sakta
på att dö
1987

En tidig morgon
det kom en lodis
som var sugen
på något godis

Han gick sakta
till automaten fram
från luckorna torkade
han av allt damm

Men pengar ägde
han dock ej
ej heller hade
han någon tjej

Då fick han tag
i en gatukvast
och krossade luckorna
i en hast

Han tyckte ej
att han var dum
han åt sitt godis
tyst och stum

Nu åren gått
sen detta hände
det var en lodis
som jag kände

Automaten finnes
ej längre här
och han behöver ej godis
där han nu är

För nu han lagt
sin vandrings stav
i kyrkogårdens
kalla grav
1987

Ibland kan jag känna
det som en fläkt
av din lugna andedräkt

Och höra dina steg
när du tassande går
för att se efter
hur vi alla mår

Då är din ande
i ditt jordiska hem
som bevis att du kände
dig älskad av dem

Ibland du stannar
hela natten
ibland kan vi höra
dig dricka vatten

Det känns så skönt
när du åter finns här
hos oss på jorden
som höll dig så kär

Fast besöken du gör
gör att hjärtat gråter
är du alltid
välkommen åter
1987

Tre flickor kommer
från GB ut
skrattar och säger
nu är det slut

Den vita mössan
de har i hand
blommor får de
med vackra band

De sjungande genom
staden vandra
tillsammans med
så många andra

Den livlig skaran
mot parken går
där föräldrar och vänner
väntande står

Där ska den vita
mössan stukas
och här väntar även
hästen Lukas

Han väntar troget
framför lövad vagn
gald att få vara
till nytta och gagn

När på gratulationer och tal
det sedan är stopp
kliver tre glada flickor
i vagnen opp

Så åker de iväg
till studenternas fest
i vagnen som är dragen
av en trogen häst

De tre som på huvudet
bär studiernas pris
är Gunilla, Maria
och Louise
5/6 1987

Här sitter jag
på min beniga bak
i ett förråd
som är utan tak

Bredvid ett litet
fågelbo
där sädesärlan
funnit ro

Hon ruvar lugnt
på sina ägg
jag river sakta
i mitt röda skägg

Här kommer att höras
små pipande ljud
från ungar utan
fjäderskrud

Ja jag finner också
lugn och ro
vid detta lilla
fågelbo

Där jag sitter
på min bak
i förrådet
utan tak
1987

En gubbe det
i Bredbyn fanns
han kalldes
för gubben Frans

Som barn jag tyckte
han var ett gyckel
när han kom
uppå sin cykel

När han något
ville fira
tog han sig
en liten bira

För socknens barn
han hade tid
och hans blick
den lyste frid

Till dessa gav
han karamell
ja han var faktisk
ärligt snäll

Älglort sålde
han som frön
över dessa gummor
bad en bön

Men mycket mer
han i väskan hade
alla gillade den gamle glade

Han hade huvudet
på skaft
jag minns så väl
hans goda saft

Nej aldrig glömmer
jag gubben Frans
som i Bredbyn
en gång fanns
1987

Han var smal
rak och lång
hans enda plagg
var kot kalsong

Han kom springande
från fjällstugans farstu
för att knäppa häckar
vid en bastu

Detta skedde
en vinternatt
när himlen var
så kall och matt

Men den som gör
ett sådant tokskov
blir knäppt
för utan lov
19 mars 1987

Når jäg debutera
pa en scen
gjordes dä pa
svage ben

Oppför trappa
geck jäg sakta
för å fällä
jäg mäg akta

Å´pa falke våga
jäg int´se
men pa mäg dä alla
satt å´titte

Å mens jäg läste
händren skallrä
å bena mine
även dallrä

Men hur dä va
sä geck ä´fint
dä va nog inge´
söm slog slint

Tack vare vännern
uti klubben
dä va ju döm
söm stödde gubben

Når jäg ne´
från scenen geck
tå falke jäg
applåder feck

Då dä hanne hänne
va jäg 43
å framåt nu
en bit jäg se
Feb 1987

Jag minns hur vi lekte
uppå min säng
hur du busa med korna
på sommaräng

Hur du hoppade glatt
i den vita snön
ja minnesbilden av dig
den är så skön

Nu får jag ej känna
din nos så kall
och aldrig mer höra
din glättiga skall

Ej heller känna
din päls så mjuk
idag när du dog
du var så sjuk

Nu slipper du känna
sjukdomens plågor
för oss brinner alltid
kärlekens lågor

Men än kan jag höra
hur du tassande går
fast sovplatsen din
den tom nu står

Från rum till rum
du sakta vandra
för att titta till
oss alla andra

Du lämnar ett tomrum
som ej kan fyllas
med denna dikt
ditt minne hyllas

Din priser hänger
kvar som förr
endast skylten är borta
från min dörr

Nu kan jag ej skriva
om dig något mer
för tårarna rinner
från ögonen ner

Så Tack käre Playboy
för allt som du gav
nu vilar du stilla
i himelens grav
10/2 1987

Just när solen
stiger opp
jag vandrar sakta
mot Hallsta topp

Här sätter jag mig
och stilla ler
när jag på staden
tittar ner

Jag börjar gnola
en sång i dur
min publik
är skogens djur

Här vill jag sitta
dagen lång
och höra fåglarnas
ljuva sång

Men jag måste åter
till hemmet vända
och till min fru
som heter Blända

Hit ska jag vandra
än mången gång
för att höra naturens
vackra sång
Feb 1987

Nu åker hon
från land till land
för att återknyta
fredens band

Och fredspriset som
maken skulle ha
det har hon nu
fått ta emotta

Hon dansar en fredsdans
med barnen små
de sedan en kram
av henne få

Men så ibland
känns livet hårt
när hon möter hans vänner
då känns det svårt

Och när hon i hemmet
ensam går
hon fäller säkert
en bitter tår

Nu jobbar hon
för världens fred
för vilken maken
döden led

Och Lisbeth Palme
är kvinnans namn
hon kommer från
vår svenska hamn
Feb 1987

När jag ser bilder
av fredens vän
då önskar jag
han levde än

Han hade tid
för världens folk
och han behövde
ej någon tolk

Och nödens barn
han tog i famn
där dom kände
trygghets hamn

Men sen den dagen
då skotten small
har världen blivit
grå och kall

En egen gata
han nu har fått
där han själv
en gång har gått

Ja flera minnen
finns det kvar
av Olof Palme
som fredens far

Nu Lisbeth följer
i hans spår
i tankarna är han
vart hon går

För den dagen
som han hastigt avled
hon lovade jobba
för världens fred
Jan 1987