Dikter

I Bollstas skogar
jag vandrar kring
långt från livets
larm och stim

Där finns en tjärn
med mörkt kallt vatten
där speglar månen
sig om natten

Här vilar jag
min trötta rygg
mot trädets stam
så lugn och trygg

Och hör på fåglars
glada sång
när som solen
har sin ång

Men om man sitter
här natten lång
då kan man höra
en sorgsen sång

Från alla dem
som till botten gått
som ro i själen
aldrig fått

Och se hur deras
händer sträcker
efter hjälp
som ingen räcker

Då till sin Gud
man stilla ber
att han till dessa
själar ser

Som på tjärnens
botten liggar
och om hjälp
så ivrigt tigger

Sen tyst och stilla
jag lämnar dem
och vänder åter
till mitt hem
1988